maxshanghai

En av mina lärare berättade att flera som undervisar vid Fudan är forna rödgardister. Han påpekade det ironiska i att samma människor som under kulturrevolutionen deltog i kampanjer för att krossa den traditionella kinesiska kulturen idag undervisar i kinesisk kultur vid universitetet. Man kan anta att de inte deltog i kulturrevolutionen friviligt dock. Jag intervjuade en man som genomlevde den här tiden. Det här är hans historia:

I was twelve years old in 1966 when the cultural revolution started. I remember they announced in school that there were no more classes and that we should all participate in this great revolution. We didn't know exactly what we were supposed to do, but we had all the freedom we wanted, and were urged to criticize the teachers, and even use violence against them. First it felt great, having this freedom, so we just attacked randomly. The teachers who weren't popular got the most criticism. Some of them suffered a great deal, I participated in some of it, I wasn't the most active, but I did my share. I regret it today. I guess it is human nature, everyone else was doing it, and it seemed justified at the time.

What would you accuse the teachers of?

Ridiculous things. Like, you are anti-revolution, anti.-Mao, "you are not loyal enough", most of it was fabricated. Mostly the attacks were verbal, but sometimes it got violent, when the victim refused to co-operate. All authority figures were attacked by default. The violence in my school wasn't very bad, it was an elementary school. But outside of school I saw people getting hurt very badly, with a lot of blood coming out. I did not see anybody die, but the victims I saw lying there might have died later.

The attacks were going on in the street, in the work units. We were spurred on by the propaganda, in the newspaper and on the radio all the time, and what was going on in the street. You see what is going on and you emulate it.

How did your parents react?

They were too busy with their own problems. They hardly ever talked to us. Whenever I said something about what happened in school my mother would just say "stay out of trouble". There was no real dialogue. So I gradually stopped talking about it with them. Now I understand, they were scared to death themselves. My father was attacked and persecuted at work. He worked in the ministry of foreign affairs. First I thought those that were attacked must be guilty, so when they attacked my father I could not believe it. If they made one mistake, they could have made many other mistakes. I thought maybe other victims were like my father. That's when it turned around for me, when my father got in trouble. I realized that this was not just one big party, this was for real, there were real consequences. So this was the beginning of my skepticism. I did not doubt the movement in its entirety, but I no longer felt that it was that noble. I lost my enthusiasm, but I still had to play along. I became an observer, played along when I had to, stayed away whenever I could.

During this time the city became chaotic, there was no more law, no more order. The children and the red guards did not just attack the authority leaders, they also preyed on each other. I was not very physically strong, so survival became a challenge. The older kids would beat you up for no reason. They would take your money. Going out in the streets became dangerous, it was mob rule. So you could not go out alone so we neighborhood kids went out in groups. We had no school and nothing to do, and we could not just stay at home all day, so we went out. Sometimes we preyed on others too. It was a very ugly thing. We would fight with others, sometimes just for fun. Those activities were not political at all, just...expressions of animal instincts, I guess. Sometimes we got hurt, sometimes we hurt others. The fights escalated, some kids got knives, all kinds of weapons, sometimes people got killed.

One neighboring kid I knew quite well, he was about 12-13, his father was a military officer, so he always wore his father's uniform. It was too big, but he was very proud to wear it. He was a very nice, likeable guy. His name was Chai Wei Wei. Another older kid somehow didn't like him, and every time he saw him he would beat him up, for no reason. One day after an especially hard beating my friend told his younger brother: "next time, go and get me the kitchen knife". So, the next time, his brother went and got the knife. It was a big knife, you know, Chinese style, like an axe, and he just went crazy with it, he ran after the older kid, screaming, like an animal. The other kid turned pale 'cause he really wanted to kill him. He went after him and he stabbed him, I don't know how many times, but everywhere, and eventually the other kid died. It happened on my street, I did not see it, but my friends told me about it.

So my friend got arrested and was sent away. We didn't hear from in a couple of months. Then one day we were called to a rally at the school, by the Red Guards. They were the ones who ran the school, Red Guards and a few of the teachers. It was a big rally with hundreds of people, the whole school was there. To our great surprise, Wei Wei was called to the stage, still wearing the uniform. It was a shock to see him there. We all knew what he had done so we felt very sorry for him. We knew that he was going to get a severe punishment, maybe even the death penalty. So it was hard watching him standing there, knowing he was maybe going to die for having killed someone. All of us who knew him knew that he was a very nice guy, that he had just killed the other kid in an act of rage. All the others at the rally were very angry, yelling out slogans. By this time I was almost in opposition to the campaign, I felt I wasn't one of them anymore. I felt we were just all victims, including Wei Wei, including the kid he killed. I wondered if I was unique, I dared not say a word about it, but deep down I knew: I couldn't be part of this. I was thinking "this is supposed to be a noble cause, why I am feeling this way?" I talked to my close friends later, and they were feeling the same way, because we knew Wei Wei, we thought "Wei Wei did not deserve this".

And gradually I became a dissident. I moved away from the mainstream, got sick and tired of the propaganda. I wasn't very political, but I felt a disgust toward the whole thing. I was said Chai Wei Wei got a sentence of 15 years. I never saw him again after that day of the rally.

Another tragic case, I had a friend who lived above us. His mother jumped out the window. I looked out the window and I saw this lady lying there in a pool of blood. I didn't realize it was my friend's mother. There were people standing around. While watching I saw my friend's father, I remember his face, so pale, not even human, twisted. He carried a blanket to put on her dead body, and I thought, I couldn't believe it, it was my friend's mother. I didn't know why she jumped, to this day I don't know. A few days later the father disappeared. He was arrested for, whatever reason. So the three kids had to live there alone. Fortunately they had a relative who lived not too far away who came and gave them money and cleaned them up a bit. A lot of these stories happened around you. You heard horrible stories, almost on a daily basis. The father was in jail until the mid-seventies, so almost ten years. When he came back he looked so old, so sick. Before, he was a very handsome man, a very able man. When he came back, it was almost like he had lost his soul. He would look at you with no expression. He would hardly talk to anybody. He didn't recognize us; before we had been neighbors. Then he died of cancer, and we thought, anyone who had been through what he had been through would develop cancer.

The Cultural Revolution was a big trauma for our family. We eventually lost our home in Beijing and were sent out to central China. My father was arrested two times, first for a couple of months, the second time for almost a year. He never talked about it, it was too painful I guess. He talked to my mother about, I think. He didn't talk to us children much anyway.

When he came back from jail, did you notice anything different about him?

O yeah. He became much more...first of all, physically he looked much older, you could see he had a lot of pain, I could sense it. A lot of friends had turned on him, that was difficult for him. There was a power struggle within the Ministry of Foreign Affairs. For various reasons he had become alienated from the power holders in the Ministry and the Cutlural Revolution was the perfect opportunity to take him on. His friends turned on him for different reasons, some were too scared not to, in the campaign atmosphere. Others did it to advance their own careers.

How did it happen, when he got arrested?

The Red Guards came to our home. My father had his belongings ready. My parents knew that they were coming, but they hadn't told us. My mother talked to the Red Guards in the living room, she closed the door, she didn't want us to hear. Then she came out and the Red Guards were gone, my father was gone. She said "there is an investigation, your father is away to answer some questions, it is going to be a while". My sister began to cry, and my mother said "don't cry, nothing is going to happen to him, he will come back". I just stood there, completely blank, thinking "why is this happening?".

A few months later he did come back, and we were notified that we had to go to the countryside. We were moved to Jiangxi province, a mountain area, to work in the fields. We all lived in one small room, there was no kitchen, no toilet, no electricity for the first six months, then only a few hours per night. We lived in a camp with other intellectuals; ambassadors and, for example, the vice president of the Institute of Diplomacy in Beijing doing agricultural work. And they weren't very good at that. They just screwed up all the time, it was a waste of time. The farmers in the village had given us half their land, they were ordered to give it. We had the farmers to help us, but they spoke in this local dialect, and they did not really know how to explain things. When the harvest came, the other half had a huge harvest. The village had around 20 households so the farmers were less than 100 people, and that included old people. But we could not manage that piece of land, we worked almost day and night, and we were maybe 400-500 people.

After two years I could move back to Beijing, but my family stayed for four more years. When I moved back to Beijing I started working in a factory. And by this time I was completely fed up with the campaigns. And you could see that other people were too.

The Cultural Revolution finally came to an end in 1976 with the death of Chairman Mao and the subsequent arrest of the Gang of Four. Z remembers drinking with his friends the day Mao died:

I said "This is good, this is good news, we finally got rid of this guy, he was a disaster". My friends were all shocked. Then I regretted it, I thought "maybe I went too far?". But I said: "it means we have something to hope for, something new. I don't know what it will be, but it will be something better, because it can't be any worse than the way things are now".

1. Judgment
2. Point of Departure
3. Andrew!!!
4. Smoke Stack
5. Black Fire

Nu hamnade Invitation utanför listan, precis som Hommage, som jag visserligen inte hört, men, som allmusic uttrycker det: "Hommage is recommended as are virtually all of Andrew Hills unique and valuable recordings".

Att bo I Kina är att med nödvändighet blunda för verkligheten. Bakom potemkinkulisserna döljer sig saker som man helst inte vill tänka på. Vem vet vad som pågår i ett kinesiskt restaurangkök? Inte jag, men de små glimtar jag har fått är tillräckliga för att jag inte ska vilja fråga vidare. Det kan vara utsidan av en köksfläkt, resterna på en kocks förkläde eller en svängdörr till köket som för ett ögonblick öppnas. (Som ett tidigare inlägg har gjort klart kan ledtrådarna också komma mer direkt, i själva maten.) Några vänner som var i Beijing berättade att de på väg till toaletten fick syn på ett par stora råttor i köket. De konfronterade kökspersonalen och sa att de inte längre ville äta på restaurangen, kökspersonalen bara "vadå råttorna är ju i en annan del av köket, inte där vi lagar maten".

En av de godaste billiga rätterna jag har ätit här var ett pitabröd med kött, koriander, chili och...nåt annat. Jag köpte det på gatan en regnig natt. Nästa gång jag kom tillbaka sken solen, och den här gången stod försäljaren inte gömd bakom ett regnskydd utan skötte sin verksamhet helt öppet. Då fick jag se vad som doldes i hans gryta, och det var i sanning ingen vacker syn: bland köttet simmade stora bitar av rent fett. Förstummad fick jag se honom stycka bitarna och lägga dem i mitt pitabröd. Smaken var den samma som förr, men känslan var helt förbytt. Det händer att jag fortfarande beställer den här kinesiska burgaren, då pekar jag på fettet och säger "bu yao, bu yao" och han lyssnar och gör som jag säger, men jag kan inte komma ifrån känslan av att magen vänder sig ut och in.

Eftersom torsdag och fredag var nationella helgdagar tog jag och fem andra en liten tripp till Nanjing. Också eftersom det var nationella helgdagar stötte vi på en del problem med att hitta tågbiljetter och hotell. När vi kom fram till stället vi skulle bo på visade det sig att vår reservation inte var kvar. Jag frågade tjejen bakom disken om hon inte hade läst mitt email där jag skrev att vi skulle komma fram en dag senare än tänkt. Hon svarade nej, eftersom datorn står i ett låst rum. Sedan ringde hon sin chef; denne verkade känna sig lite skyldig över misstaget så hon/han (orden användes omväxlande) ville gottgöra oss. Så tjejen i receptionen erbjöd följande förslag: Ok, två personer kan sova i mitt rum, så flyttar jag ut över natten, och resten kan sova i ett tält på bakgården. Vi sa tack men nej tack, när vi slutade skratta.

Under tiden hade Storme och Victor lyckats hitta ett annat hotell i närheten vi kunde gå till. Det verkade lovande till en början, men när alla formaliteter var avklarade säger hotellpersonalen till oss att de inte tillåter utländska gäster på hotellet. Och det säger de efter vi har burit upp väskorna till rummet och gort oss bekväma. Så det var bara att packa ihop fortsätta leta. Det blev en lång natt i Nanjing.



Medan jag tog den här bilden hörde jag kyparen närma sig bakifrån. Han skrockade och ville lyfta upp en av grodorna, eller paddorna. Medan jag backade ut tog han upp en kräfta som han försökte göra sig lustig med:



Här är några bilder från minnesmuseet över massakern i Nanjing 1937:


Lägg till "20 00 rapes and gang rapes" och "babies being ripped from the wombs of their mothers".

Trendkänslig som jag är för vad som händer i bloggosfären ska även jag lista tidernas 20 bästa album:

John Coltrane - A love Supreme
Wayne Shorter - Juju
Mobb Deep - The Infamous
Raekwon - Only Built 4 Cuban Linx...
Sam Cooke - Live at the Harlem Square Club '63
Miles Davis - Miles Smiles
John Coltrane - Olé Coltrane
Miles Davis - E.S.P.
Wayne Shorter - Schizophrenia
Jimi Hendrix - Band of Gypsys

McCoy Tyner - Enlightenment
Steely Dan - Aja
Steely Dan - Gaucho
GZA - Liquid Swords
Donny Hathaway - Live
Van Morrison - Into the Music
Weather Report - Heavy Weather
Marvin Gaye - Trouble Man
John Coltrane - Newport '63
Art Blakey and the Jazz Messengers - Ugetsu

Efter ett litet upphåll kände jag att det kunde vara dags att gå på en Chinese Culture-föreläsning igen (jag 'missade' Jive Miguels föreläsning förra veckan). På många sätt känns kursen som att vara tillbaka i gymnasiet igen. Jag dök upp utan veckans föreskrivna inlämningsuppgift, och gav ursäkten att skrivaren inte hade funkat. Ursäkten mottogs utan problem, läraren verkade inte lägga någon vikt vid att jag samtidigt lämnande in förra veckans uppgift, utskriven och klar.

Anlednigen till att jag inte hade lyckats göra läxan var att jag hade problem att föra ihop de minst sagt disparata ämnena som veckans två artiklar behandlade. Den ena artikeln handlade om sekularisering i östasien, den andra om neokonfucianskt ekologiskt tänkande. Den första var intressant, den senare var skriven av en neokonfucianist själv och var i princip ren mumbo jumbo. Och sedan kändes det inte så motiverande att lägga ner tid på att skriva ett papper som man vet med största sannolikhet inte kommer läsas, än mindre förstås. Hittills har jag inte fått någon återkoppling på någonting jag har skrivit vid Fudan.

Hursomhelst var jag på Chinese Culture-föreläsningen för inte så länge sedan. Jag var där 'strictly for material'. Även om det inte var vår colombianske vän som höll i presentationen den här gången var det en hel del jive som gick ner. För att få tiden att gå roade jag mig med att sitta och titta på en vietnamesisk kille i klassen som ser ut exakt som en groda. Jag måste säga att presentationen faktiskt var uthärdlig den här gången, förutom stunden av panik som drabbade mig när jag kom på att det aldrig är någon paus på de här lektionerna. Med andra ord: ingen naturlig chans att lägga sin sorti. Det är två timmar, minst, på raken. Anledingen är solklar: har man väl kommit ut ur klassrummet finns det inget i världen som kan få en att gå tillbaka in igen. Så när diskusionen skulle ta vid fick jag resa mig upp och viska till läraren 'I have to go', vilket var helt sant.

En del låtar är så överlägsna live att det inte finns någon anledning att lyssna på studioversionerna. Så vad ska man göra med dem? Ta bort dem? Låta de vara kvar, men aldrig lyssna på dem utan alltid byta direkt till live-versionen? Eller, ersätta originalet med live-versionen på albumet i fråga? Inget av alternativen känns helt tillfredsställande. Det här dilemmat har faktiskt hindrat mig från att rippa Herbie Hancocks Manchild; första låten Hang up your hang ups är så otroligt mycket mer funkee live på V.S.O.P än i studion. Andra låtar som berörs av problemet är Marvin Gayes All the way 'round (från I want you och Live at the London Palladium), Anna Stesia med Prince (från Lovesexy och One nite alone...live!!) och Parliaments Gamin' on ya! samt Night of the thumpasorus peoples (från The Clones of Dr. Funkenstein respective Mothership Connection och Live:P-funk earth tour). Weather reports Elegant People (från Black market och Live and unreleased) är ett gränsfall. Andra fall som inte är lika relevanta för mig längre är Dire Straits Telegraph Road och Thin Lizzys Massacre. Här är förresten en top 15 Thin Lizzy-låtar-lista:

1. Boys are back in town (Jailbreak)
2. Waiting for an alibi (Black Rose)
3. Johnny the Fox meets Jimmy the Weed (Johnny the Fox)
4. Old Flame (Johnny the Fox)
5. Romeo and the Lonely Girl (Jailbreak)
6. The Cowboy Song (Jailbreak)
7. Fight or fall (Jailbreak)
8. Fools Gold (Johnny the Fox)
9. Downtown Sundown (Bad Reputation)
10. Running back (Jailbreak)
11. Philomena (Nightlife)
12. She Knows (Nightlife)
13. Dancing in the moonlight (Bad Reputation)
14. Still in love with you (Nightlife)
15. Showdown (Nightlife)

Slavoj Zizek uttrycker samma farhågor som jag har gjort här i dagens DN: "Detta är kanske det mest skrämmande med dagens Kina: misstanken att dess auktoritära kapitalism inte bara är något vi kan se i vårt eget nära förflutna utan tvärtom i själva framtiden. Tänk om "den skrämmande syntesen av den asiatiska knutpiskan och den västerländska aktiebörsen" kommer att visa sig vara ekonomiskt mer effektiv än vår liberala kapitalism? Tänk om demokratin, så som vi uppfattar den, inte längre är en förutsättning för ekonomisk utveckling, utan snarare ses som ett hinder?"

Å andra sidan, Taiwan är ett bra exempel på ett jämförbart land som i likhet med Kina hade en stark stat som gynnade ekonomisk tillväxt och där staten sedan drog sig tillbaka för att låta civilsamhället och marknaden sköta mer och mer. (Jag kallade det för 'the gardener state' i mitt senaste papper om den konfucianska etiken och kapitalismens anda på Taiwan, men jag gillar inte begreppet helt eftersom det påminner om den förfärliga filmen med ungefär samma namn.) I Taiwans fall åtföljdes den ekonomiska tillväxten av en demokratisk utveckling. Jag hoppas kunna lära mig tillräckligt mycket om Kina för att göra en bedömning om det är sannolikt även här.


Notera att Taiwan är färglagt och att det finns en särskild ruta för Spratley Islands.

Narren på trappan Är han ledsen, är han led?
Hatten på sniskan och huvet på sned.
Väntar måhända på kungens besked.
Vad vill han så gärna, vad hoppas han på?
Är det tårar jag skymtar i ögonens vrå?
Annars så munter, nu dyster och grå.
Vad hjälper väl drömmar om fikon han få?

Skrålande röster från gränden jag höra.
Toner från fela smeka mitt öra.
Hör hur han spela, hur stråken han föra!
Se, det är greven, den gamle filur.
En klagosång ljuder från min näverlur.
Ett rekvium strömmar ur min lur utav näver
"Se, du faller i, fallera, tralala, jag grop åt andra gräver!"

Ett regn börjar falla, åskdånet ljuda.
Till mitt skydd under hustak en främling sig bjuda
En krum liten herre, vem är denne man?
Min ovädersvän, men se han är grann! .
Sporrar av silver, stövlar av läder,
Konungens skräddare i kronprinsens kläder.

Jag vänder på klacken, min håg står till spis,
Kotletter i honung på läckergoms vis.
På värdshusets långbord det dukas till fest,
På ekdörrar tunga då knackar en gäst.
Gångjärnen skaka,
fogarna knaka
"Du främling vid porten, du kommer ej in!
På det kan du lita. Vet hut, försvinn!"

Mätt och belåten, vid eldstadens härd.
Med pipan i munnen jag prisar min värd.
Men, fy för den lede, vem ramlar här in?
Med rester i skägget av middagen sin.
En stinkande toker, båd däst och drucken.
"Dryckjom!" han bräka , rösten är sprucken.
I sanning en pajas, en fåne rent av.
"Den dryck som du hyllar, den gräva din grav!"

Uppe på slottet, i konungens sal
Man talar om bjudning, man talar om bal.
Kungen han rasar, "min gyllene skrud!"
"Fördömd är min skräddare, var är han? Sänd bud!"

Vid speglande tjärn, en skald med sin lyra
Med stämma av silver, sin kärlek bedyra
Till ungmön på slottet, så ljuv o så trind
Hör honom sucka, nog är kärleken blind
Borta vid vassen, ur skuggorna skrida
Skräddar´n den krumme, på vildgalt han rida
Konungens spira i handen han bär
Bemästrar sitt riddjur utan besvär.

På stadens torg, tornerspel med lans
akrobater, jonglörer och lustiger dans.

Jubel från folket, jag höjer mitt stop.
Glädjen får utlopp i högljudda rop.

Hurra, hurra, vilken underbar da´!!
För folk, för fä, från koja till slott.
Här samlas vi alla i gudomlig kompott.
Gutår mina vänner! Gutår fagra flicka!
Jag tar dig runt livet, kom låtom oss dricka.
I virvlande dans
vi förlora vår sans
Men surkartet där, se blickarna hans
Han blänger o glor, han är ståtlig och stor
Är ni fästefolk ni,
kan det inte bli vi?
Då söta fröken, låt mig smyga runt kröken
Av mig ser ni aldrig mer röken!

Hovets narrar i munter parad
En sån underbar visa, så festlig o glad!
Se dvärgen där, såna krumsprång han tar!
Hjular, slår volter, flänger o far.
"Ni spelmän där borta, blås en fanfar!"
Mina ystra skrin, låt de ljuda dagen lång.
Jag ber, låt dem färdas till kungens balkong!

Uppe på scenen, en sagolik skara
Iklädda färger så bjärta o klara
Skäggiga damer, ett talande kid!
Efter jonglören tar narrarne vid
Se hur de rör sig, i sanning unikt
Jag skrålar o skriker, "Hurra! Magnifikt!"
Men se han där bakom, den lille som gycklar
Vad har han runt halsen? Jo konungens nycklar!

- författad tillsammans med Braxén och Svepet

Jag har inte installerat soulseek här eftersom jag vet att det lätt kan äta upp en tio-tolv av dygnets timmar. Därför har jag bara laddat hem enstaka skivor från isohunt och torrentz haha. Men det gör inte så mycket eftersom jag tagit med mig en mapp med 33 gig obearbeted musik, från Aaron Neville till Zapp, Billie Holiday til Burial (fast Burial rök redan på planet, jag tror inte som dubstep är min grej faktiskt). Här är några av låtarna som ska sparas:

Helene Smith - Willing and able
Harrison and the Majestic Kind - Tearing me up inside
Louis Armstrong - Struttin' with some barbecue
Fleetwood Mac - Mystified, Family Man, Drifting
Ghostface Killah - Supa GFK, Paisley darts
Rose Royce - I'm going down
Krystal Generation - Is it meant to be
Duke Ellington - In a sentimtal mood (på Piano Reflections)
Eric Gale - White Moth
The Dramatics - I get carried away
10cc - I'm not in love
Grover Washington Jr. & Bill Withers - Just the two of us
New Edition - Mr. Telephone man
Stevie Wonder - Rocket Love
Southside Movement - Mud Wind
Horace Parlan - Oh so blue
The Persuaders - Love's gonna pack up (and walk out)
Bobby Marchan - What can I do (part 1)
Morris Day - The color of success
Bob Dylan - Queen Jane approximately
Jackie Mclean - The three minors
Jackie Wilson - I get lonely sometimes
Procol Harum - Whaling stories (live with the edmonton symphony orchestra)
Lester Young & Charlie Parker - Can't get started
Miles Davis - On the corner (take 4), The Hen
Reuben Bell & the Casanovas - It's not that easy
Chris Rea - On the beach (uptempo-versionen)
Thin Lizzy - S & M, Fats

Ibland känns det trist att enbart lyssna på gammal musik. Vid ett sådant tillfälle tankade jag några låtar i Kinky Afros kvartalssammanställning, men jag fick stänga av illa kvickt. Särskilt dåligt mådde jag av beatet i Ushers Love in the club. Men jag blir exponerad för en del ny musik jag finner helt ok, bland annat Justice, från Frankrike (läs mer om vad som händer där hos min kamrat Joel som är i Paris: http://joelstreetlife.blogg.se).

I eftermiddags låg jag och kollade ett avsnitt sopranos och njöt i fulla drag av en ask chokladkex. Sen tog jag en titt på förpackningen och fick läsa att det jag åt var "slim style chocolate for girls". Det är inte första gången något sånt här har hänt. I lördags när jag och några andra var ute och åt burgare proklamerade jag stolt att jag skulle beställa "L'Avorella" - med krispig bacon, mozzarella och avokado. Något ögonblick senare kom kyparen och sa att just den burgaren alltid är omtyckt av the ladies. Jag vet inte vad det här betyder, men jag vet att om jag hade kunnat hade jag gjort som Conan och skaffat mig ett stiligt skägg.

Public Administration-kursen fortsätter att bjuda på intressant och underhållande läsning. Här har ni ett smakprov om hur granskningen av lokala förvaltningar fungerar:

"Local officials usually go to extremes to wine and dine the inspection officials in an attempt to influence their judgment and evaluations. Monies spent by local officials to receive inspections by superior officials are a major financial burden and headache for local governments in China."

Men mer om det senare, först måste jag avhandla kursen i kinesisk kultur, som jag har insett kommer att bli i princip olidlig. Föreläsningarna är uppbyggda som så att en av studenterna håller en presentation om veckans ämne och sedan ska klassen diskutera. I fredags var det dags för någon som hette Simone att hålla det inledande talet. Upp på podiet steg en tjock rödhårig kvinna från Österrike, skrattretande ful - men skrattet fastnade i halsen när hon började prata. Hon förklarade att hon tänkte hålla en ?väldigt kort? presentation på 20-25 minuter om Konfucius och neo-konfucianskt tänkande, vilket strax visar sig vara inget annat än en snedvriden sammanfattning av artiklarna vi alla precis har läst. Avlslutningsvis ställde hon några frågor till klassen för oss att diskutera. En av dem löd: ?There is an excess of sex, drugs and violence in western societies, what is the solution to this problem?? Jag påpekade att många av oss antagligen inte håller med om frågans premiss varpå österrikaren illa vid sig. Läraren gick in och svamlade bort sig i tio minuter. Sedan tog diskussionen vid, och det fortsatte på samma sorgliga vis. Det verkar som att folk freestylar om precis vad som helst som dyker upp i huvudet på dem, och eftersom ingen annan orkar lyssna och komma med motfrågor håller det på tills talaren tröttnar. Det kan ofta ta upp till vad som känns som en halvtimme. Sedan sätter någon annan igång med ett annat ämne. Bland de mest påfrestande av mina klasskamrater är ett par från Colombia. Killen har den allra jobbigaste röst jag någonsin har hört, mest liknar det ett djuriskt läte. Det sjukaste av allt är att han är advokat. Jag tror inte ens en oskyldig människa hade haft någon vidare chans att frias med honom som försvarare. Tjejen kör ungefär samma bräkande röst fast en oktav högre. När jag i fredags för en gångs skull, antagligen av ren uttråkning, lyssnade på vad hon sa hörde jag: ?it is very easy for the West to say that China should have democracy, but people in China don?t know what it is, they don?t know they have rights?. Som exempel nämnde hon en kinesisk vän som accepterade at hon fick olika lön varje månad, eftersom arbetsköparen betalade vad den behagade..Hennes slutsats var att ?China is not ready for democracy?. Hon fick snarare medhåll än mothugg från klassen, men det berodde nog på att de vettigare av oss stängt av för länge sedan. Nästa veckas talare blir tjejens kompanjon: bräkaren från Bogotá.

Kursen i offentlig förvaltning har däremot tagit sig, antagligen för att typ hälften av studenterna har hoppat av. Vi pratar inte så mycket om offentlig förvaltning på lektionerna dock, det brukar alltid sluta med politiska diskussioner. I onsdags diskuterade vi, tro det eller ej, Taiwan och Tibet. Läraren hade starka åsikter i ämnena, och jag tror inte det bara var för att hålla den officiella linjen. Bland annat sa han att en taiwanesisk folkomröstning om självständighet skulle varfa illegitim om inte hela Kina, som han uttryckte det, skulle få rösta. På våra protester svarade han, idag finns det 200 länder, ni kanske vill att det ska finnas 1000? Vill ni ha politiskt kaos? Tibetfrågan skyllde han på Dalai Lama. Ok att Dalai Lama kanske inte är någon Mandela, det visste jag redan när jag skippade att gå och höra honom tala i Lund för att det regnade, men jag ville ändå påpeka för läraren att Dalai och Tibets folk hade rätt att protestera mot ockupationen. På det svarade han att Tibetaterna ska vara jävligt glada att kineserna befriade dem från det slavsamhälle de levde i fram till 1950. Man ska inte döma honom för hårt dock med tanke på att pressen som han får sin information ifrån är ännu mer snedvriden än den i västvärlden . Men det var påtagligt hur övertygad läraren, och hans assistent, var i tron på sin regering. Ju mer jag lär mig om Kina, desto mer förstår jag hur fel Francis Fukuyama hade när han påstod att historien (i hegeliansk mening) tog slut 1991. Av kurslitteraturen till olika kurser har jag lärt mig det här: av kulturella skäl, framförallt den konfucianska tron på att makten bör upplysas istället för att kontrolleras och begränsas, finns det en historisk avsaknad av ?checks and balances? i den kinesiska regeringen, varför politik på kinesiska är ungefär liktydigt med teknokrati. Och det verkar som att många kineser tror på systemet med en monolitisk maktapparat. En tjej i Chinese Culture-klassen tillskrev Hong Kongs ekonomiska framgångar avsaknaden av demokrati - tack vare den kunde ledarna regera effektivt, planera långsiktigt och undvika kostnaderna för att hålla allmänna val, menade hon. Det är den här 'stat e capitalism'-ideologin som demokrater kommer att behöva bemöta under det här seklet. Med tanke på det känns det skrämmande att Kiina inte bara understödjer folkmord i Afrika utan även bygger konfucianska skolor där.