Chinese Culture, fortsättning
Efter ett litet upphåll kände jag att det kunde vara dags att gå på en Chinese Culture-föreläsning igen (jag 'missade' Jive Miguels föreläsning förra veckan). På många sätt känns kursen som att vara tillbaka i gymnasiet igen. Jag dök upp utan veckans föreskrivna inlämningsuppgift, och gav ursäkten att skrivaren inte hade funkat. Ursäkten mottogs utan problem, läraren verkade inte lägga någon vikt vid att jag samtidigt lämnande in förra veckans uppgift, utskriven och klar.
Anlednigen till att jag inte hade lyckats göra läxan var att jag hade problem att föra ihop de minst sagt disparata ämnena som veckans två artiklar behandlade. Den ena artikeln handlade om sekularisering i östasien, den andra om neokonfucianskt ekologiskt tänkande. Den första var intressant, den senare var skriven av en neokonfucianist själv och var i princip ren mumbo jumbo. Och sedan kändes det inte så motiverande att lägga ner tid på att skriva ett papper som man vet med största sannolikhet inte kommer läsas, än mindre förstås. Hittills har jag inte fått någon återkoppling på någonting jag har skrivit vid Fudan.
Hursomhelst var jag på Chinese Culture-föreläsningen för inte så länge sedan. Jag var där 'strictly for material'. Även om det inte var vår colombianske vän som höll i presentationen den här gången var det en hel del jive som gick ner. För att få tiden att gå roade jag mig med att sitta och titta på en vietnamesisk kille i klassen som ser ut exakt som en groda. Jag måste säga att presentationen faktiskt var uthärdlig den här gången, förutom stunden av panik som drabbade mig när jag kom på att det aldrig är någon paus på de här lektionerna. Med andra ord: ingen naturlig chans att lägga sin sorti. Det är två timmar, minst, på raken. Anledingen är solklar: har man väl kommit ut ur klassrummet finns det inget i världen som kan få en att gå tillbaka in igen. Så när diskusionen skulle ta vid fick jag resa mig upp och viska till läraren 'I have to go', vilket var helt sant.
Anlednigen till att jag inte hade lyckats göra läxan var att jag hade problem att föra ihop de minst sagt disparata ämnena som veckans två artiklar behandlade. Den ena artikeln handlade om sekularisering i östasien, den andra om neokonfucianskt ekologiskt tänkande. Den första var intressant, den senare var skriven av en neokonfucianist själv och var i princip ren mumbo jumbo. Och sedan kändes det inte så motiverande att lägga ner tid på att skriva ett papper som man vet med största sannolikhet inte kommer läsas, än mindre förstås. Hittills har jag inte fått någon återkoppling på någonting jag har skrivit vid Fudan.
Hursomhelst var jag på Chinese Culture-föreläsningen för inte så länge sedan. Jag var där 'strictly for material'. Även om det inte var vår colombianske vän som höll i presentationen den här gången var det en hel del jive som gick ner. För att få tiden att gå roade jag mig med att sitta och titta på en vietnamesisk kille i klassen som ser ut exakt som en groda. Jag måste säga att presentationen faktiskt var uthärdlig den här gången, förutom stunden av panik som drabbade mig när jag kom på att det aldrig är någon paus på de här lektionerna. Med andra ord: ingen naturlig chans att lägga sin sorti. Det är två timmar, minst, på raken. Anledingen är solklar: har man väl kommit ut ur klassrummet finns det inget i världen som kan få en att gå tillbaka in igen. Så när diskusionen skulle ta vid fick jag resa mig upp och viska till läraren 'I have to go', vilket var helt sant.
Kommentarer
Trackback
