I like rice and noodle
"In the morning I didn't eat anything." - bokstavlig kinesisk översättning: "I morning not eat meal."
"China is bigger than Australia." - "China compare Australia big."
"I need to go to the toilet." - "I need mount toilet."
Än så länge har jag bara använt fraser som "fu yen" - "waitress", och "where is the nearest metro station?", men jag hoppas snart få användning för fraser som "you're a fantastic dancer" och "this drug is for personal use".
Haha, klockrent. 'I need mount toilet'-frasen kan man ju inte gärna använda sig av. Kom ihåg att kinesiska idag är en barnlek att lära sig jämfört med tiden före revolutionen 1949, då det kan ha varit något kämpigt.
Vet inte hur du har det med tankningsmöjligheter i mittens rike, men jag kan iafa rekommendera BBCs Seven Ages of Rock; kanske inte så mkt man inte visste men mäktigt nonetheless. Första avsnittet resulterade i omedelbar neddragning av Hendrix och Creams kompletta diskografier.
Band of gypsys e Jimis bästa yo
Jag tror jag måste lita på Andres Lokko i den här frågan:
"LONDON Det har gått ganska exakt tio år sedan den omåttligt ambitiösa ? och för sin tid ? djupt provokativa Dancing in the streets. I morgon kväll börjar fortsättningen, The Seven ages of rock, på BBC2.
Det som främst gjorde Dancing in the streets så nydanande och unik i mitten av 90-talet var hur den, för första gången sedan popmusikens födelse, valde ? eller till och med vågade ? att presentera musikhistorien ur ett svart perspektiv.
Under ledning av reggae-dj:n och regissören Don Letts skrev redaktionen för serien om den musikhistoria som hittills författats av vita välutbildade europeiska män.
Således handlade avsnittet om The Beatles inte alls om The Beatles. Efter de inledande bilderna av tonårsflickor som svimmande tryckte Ringo-foton mot hjärtat på amerikanska flygplatser utspelade sig resten av det timslånga avsnittet i stället kring de svarta kompositörer och sångare Beatles och Stones försökte kopiera. Avsnittet om punk klarade av Malcolm McLaren och CBGB?s på fem minuter för att koncentrera sig på politisk reggae istället. Avsnittet om heavy metal tog avstamp i Robert Johnsons deltablues och slutade med att Led Zeppelin bildades.
Rockfarbröder i hästvans vrålade om helgerån. Jag älskade det förstås.
Men som de flesta av er vet finns det ingen popmusik som ska vara för evigt. Det som någon gång framstått som Sanningen måste alltid ge sig för dess diametrala motsats.
För BBC tog det ett decennium att nå dit. I stället för Don Letts är det nu rockjournalisten Charles Shaar Murray som är seriens spirituella mittpunkt. Och allt det som medvetet gömdes i snö är det som utgör grunden för The Seven ages of rock. I stället för soul, disco och reggae ? konststudier, episka gitarrsolon och symfoniska konceptalbum.
Istället för electro och hiphop ? Bruce Springsteen, Dire Straits, U2 och allt som kan kategoriseras som stadiumrock.
I Dancing in the streets var detta den självklara fienden. Mark Knopflers neongula pannband eller Peter Gabriel i sin blomstjälksdräkt själva sinnesbilden av allt som var fel med rock.
Men det som troligen kommer att kännas mest provokativt för alla som växt upp i kölvattnet av Dancing in the streets och tar soulmusikens och hiphoppens överlägsenhet för givet är hur The Seven ages of rock beter sig som om detta är så vedertaget, så uttjatat att avsnittet om 90-talet handlar om ? sitter du ner? ? Oasis."
Låt mig gissa att band of gypsys INTE framställdes som
Hendrix självklara Magnum Opus.
